Omänskliga rättigheter
Skillnaden mellan att få vård eller att tvingas vända i dörren med en allvarlig sjukdom, att få ett arbete och en bostad eller inte, kan vara ett personnummer. Hur kommer det sig att ens rätt till de mänskliga rättigheterna är beroende av var man är född?
Den här antologin handlar om flyktingar, papperslösas situation i Sverige och om omänskliga rättigheter.
Texterna är skrivna av personer med stor erfarenhet av dessa frågor och som aktivt arbetar för allas lika rätt. De riktar sig till dig som vill veta mer om papperslösas vardag, flyktingpolitikens utformning och det omfattande arbete som utförs för att skapa ett rättvisare samhälle.
– Ingen kan göra allting, men alla kan göra någonting.
Text: ”FIJA”
Översättning: LYDIA BADEL
Ni kan kalla mig Fija. Jag ska kort beskriva en liten del av mitt liv, hur en dag kan se ut för en kvinna som lever svart i Sverige. Jag vill börja från tidpunkten då jag går och lägger mig, eftersom det är nätterna som är längst för mig. Midnatt har sedan länge passerat och en ny dag har redan börjat. Men jag är fortfarande vaken. Vrider och vänder mig i sängen. Hur länge vet jag inte. Funderar på om den här dagen kommer att vara annorlunda, eller om
den kommer att bli ännu en dag i raden av andra som förflutit de senaste åren. Det har sedan länge grytt, men först nu känner jag att jag börjar somna.
På morgonen vaknar jag runt nio, och trött av allt suktar jag efter kaffe och cigaretter, mina morgonvänner.
Sömnig dricker jag kaffet. Sedan äter jag frukost om jag nu har någon matlust, men många gånger hoppar jag över frukosten. Jag klär på mig och går ut utan något speciellt mål. Promenerar lite, vet inte vad jag ska göra och det slutar med att jag går till några vänner som jag ofta hälsar på för jag har ju ingen annanstans att gå. Det händer ingenting roligt där heller. Vi pratar inte om något annat än asyl, papper, polisen och allt hemskt som skulle
kunna hända oss. Men det är ändå bättre att jag pratar med någon än att jag står själv ute på gatan och funderar över vad jag ska göra av mig själv.
Och sedan är det dags för mig att gå till jobbet. Mitt skift börjar klockan fyra på eftermiddagen. Jag jobbar på en pizzeria där jag framförallt diskar, men jag hjälper även mina kollegor när de har mycket att göra. Det är inte lätt eftersom jag till att börja med jobbar svart. Varje sekund är jag orolig för att någon ska komma och kontrollera
mig. Jag gör till och med sådant jag inte behöver för att göra ett gott intryck och för att min chef inte ska ge mig sparken. Hela arbetspasset är jag på benen och i ständig stress. Jag lyfter tunga saker och anstränger min hälsa som redan är på väg utför.
Jag mår varken psykiskt eller fysiskt bra och det här är något jag är mycket orolig över. Framförallt är det min hand som oroar mig, den gör väldigt ont, och jag har redan opererat den en gång och har en skena insatt. Jag har varit hos läkaren och han tror att jag måste göra ännu en operation och ta ut skenan. Jag är väldigt orolig över operationen, över hur allt detta ska gå att genomföra eftersom jag lever svart här.
Vi återgår till mitt arbete och mina kolleger som jag inte har så mycket tid att prata med, vilket i och för sig är bra eftersom jag inte kan berätta så mycket för dem om mig själv på grund av min situation. Jag ljuger för dem, och kanske också för mig själv, och säger att jag har sökt asyl och att jag väntar på svar. De frågar jämt vad jag har gjort åt saken och jag svarar alltid samma sak. De vet inte att jag inte ens själv vet hur många avslag jag fått, och att jag nu levt här svart sedan en längre tid tillbaka.
Min lön är 50 kr i timmen och enligt mig är inte det någon större summa pengar, så därför arbetar jag ibland hela dagar för att kunna spara ihop pengar, så jag har något om jag skulle bli av med jobbet. För man vet aldrig vad som väntar i morgon.
Det som gör mig mest ledsen och olycklig är att jag inte vet vad det ska bli av mig. Jag lever ensam utan familj och jag saknar mina föräldrar oerhört. De är gamla och sjuka. Jag har inte träffat dem på fyra år. Jag saknar min mammas omfamningar så mycket, har egentligen nästan glömt bort hur det känns att bli omfamnad av sin mor.
Jag önskar så att den dag kom då jag fick träffa mina föräldrar igen, kunde leva som en fri människa och gå ut utan att skälva till varje gång jag såg en polis. Jag saknar allt vackert som jag hade i mitt tidigare liv, för nu finns bara sorg och rädsla. Det finns inget intressant i mitt liv. Jag har väldigt få vänner och även de är maktlösa – förutom kvinnan jag bor med som jag inte får glömma bort. Hon är varm och god. Hon tog emot mig med ett stort hjärta, och senare gjorde även hennes man det. Jag är dem båda tacksam och kommer att vara det i hela mitt liv, för om det inte hade varit för henne vet jag inte var jag skulle befinna mig just nu.
På jobbet är det annars nästan alltid något bråk mellan cheferna och mina kolleger och det här stör mig väldigt mycket, det påverkar mig negativt. Jag försöker att inte gå in i bråken och problemen, försöker behärska mig och alltid se pigg och glad ut, fast det inte är så jag känner.
För trots alla problem är jag ändå en väldigt stark och behärskad person och jag försöker även i mina svåraste stunder att få människor runt mig att le och må bättre.
Det var lite kort om mig och en dag i mitt liv och jag hoppas att jag nästa gång kommer att skriva om en lycklig dag. Jag försöker att vara positiv.